Det är något visst med Suki, jag kan inte säga vad det är men hon tog sig rakt in i mitt hjärta så fort jag såg henne på bild. Redan då kände jag att jag bara var tvungen att ha henne.
När vi träffade henne första gången vågade hon knappt komma fram till oss och ändå fanns det något som gjorde att jag fortfarande kände att hon var helt rätt.
Nästa gång vi träffade henne var hon fortfarande väldigt rädd men visade ett visst intresse för barnen. I detta läge borde man kanske funderat en gång till om det verkligen var rätt att köpa henne. Men inte jag inte. Det är inte min grej att backa och fundera när jag vill ha något. Jag hade redan bestämt mig när jag såg första fotot.
Allt jag hade planerat inför det nya hundköpet var som bortblåst. Jag hade planerat att inte köpa en helt ny valp för att slippa en del av det grundläggande arbete som krävs så som t ex socialisering.
Så blev det dock inte, istället blev det en hund med mycket bagage som vi egentligen inte vet något om.
Lilla hjärtat är rädd för det mesta och drar sig inte för att berätta det eller attackera dem hon ser som ett hot.
Tur i oturen var att hon efter sitt första hem hamnade hos uppfödaren ca en vecka och var när vi fick hem henne ganska förvirrad. Detta gjorde att hon inte visade sin rädsla vare sig mot oss eller Baxter och på grund av det har vi antagligen sluppit många konflikter speciellt mellan hundarna.
Men även om det inte blev som man hade tänkt sig så betyder inte det att det är något negativt. Man lär sig massa nya saker och får ett helt nytt perspektiv på saker och ting t ex det här med hunden signaler.
Gång på gång ser jag att de som träffar Suki inte lyssnar vad hon försöker säga. Bara för det är en liten hund så finns det de som inte bryr sig om att hon morrar utan fortsätter närma sig eller vad de nu var gjorde. Suki måste därför ofta överreagera för att "skrämma bort" det farliga. Hon vänjer sig vid att det är likabra att säga till ordentligt direkt.
Hade det varit en stor hund som hade morrat på en hade man vänt om och försökt ta sig därifrån så fort som möjligt men inte när det gäller en liten hund, den kan ändå inte göra så mycket skada.
Detta i sin tur gör att allt man tränar tar dubbelt så lång tid om det räcker, eftersom man ständigt träffar på folk som inte förstår bättre.
Det kräver mycket mer av träningen eftersom man inte kan träna varsom helst och närsom helst utan hela tiden måste tänka på om det kommer ge något eller i värsta fall förstöra det man har lärt in tidigare.
Den stora svårigheten med träningen är att jag hela tiden måste ligga steget före för att Suki inte ska hamna i situationer som hon inte kommer kunna hantera.
Men när allt är jobbigt och man inte tycker man kommer någonstans i träningen så räcker det med att titta på detta söta lilla ansikte när hon kryper upp hos en, då vet man att allt jobb man lägger ner på henne är värt varenda sekund.
Allt händer av en anledning och det var meningen att Suki skulle hamna hos oss och det ångrar jag inte en sekund.
Lilla hjärtat