Det som jag kände var jobbigast i hela situationen förutom att ta bort sin vän var att behöva åka till veterinären, sitta där i ett opersonligt rum och sedan gå ut bland massa folk. Men så började jag leta efter veterinärer som kommer hem för detta och hittade en i Staffanstorp. Jag hörde av mig till henne och hon kunde komma hem till oss på torsdagskvällen, dagen innan midsommarafton. Dagen bestämdes utifrån att jag inte jobbade dagen efter samt att vi skulle åka på semester på lördagen. Jag ville inte att mina föräldrar skulle behöva stå med detta beslut när vi var borta.
På onsdagen körde vi iväg med hundarna till ett ställe där Baxter fick bada. En av de saker han verkligen älskade. Det var en nöjd och våt hund som åkte hem.
På torsdagen slutade jag tidigt och körde och hämtade barnen hos mina föräldrar. Hemma gick jag ut med Baxter en lång promenad i skogen. Han fick äta allt bajs han hittade och tyckte säkert det var en hur bra runda som helst medans det för mig var den sista, värsta runda jag kunde tänka mig.
När vi kom tillbaka från skogen hittade jag ett rött körsbär på ett av körsbärsträden som han fick innan vi gick in. Baxter älskade körsbärssäsongen. Han åt så många han kunde komma över på våra promenader.
Klockan fem hade jag bestämt med veterinären så hemma väntade vi på det hemska som skulle hända en halvtimme senare.
När klockan blev fem kom hon och Baxter blev så klart överlycklig över besöket. Hon hade dessutom godis med sig i väskan. Han gav sig inte utan skulle ha varenda liten bit.
Efter en stund fick han i alla fall den första sprutan med lugnande. Han lade sig tillslut på golvet när han insåg att det inte fanns mer godis. Han låg längs mitt ben och vi satt alla runt honom och klappade honom.
När han väl verkade så lugn som det behövdes för att sätta kanylen rakade hon en bit på hans ben. När hon sedan skulle ta ur kanylen i papperspåsen blev lilla hjärtat stressad eftersom han antagligen trodde att det var mer godis hon prasslade med. Tillslut lugnade han sig i alla fall och hon kunde sätta dit kanylen. Därefter fick han två sprutor som gjorde så att hjärtat stannade.
I det ögonblicket kändes det inte alls så jobbigt. Det var skönt att få göra det hemma där Baxter kände sig lugn och trygg. När det var gjort släppte vi fram Suki och Juni så de fick se vad som hänt. De gick fram och luktade en stund på honom sedan hoppade de upp i soffan.
Vi la Baxter på en av hans filtar och bar sedan ut honom till veterinärens bil.
I det stora hela så kändes det bra. Baxter fick somna in innan hans liv blev helt odrägligt. Visst skulle han kunna fått leva ett tag till men ovissheten att inte veta hur ont han hade var inte kul. Nu vet jag att han inte har ont längre, mitt lilla hjärta!
