Nu har det snart gått fem månader sedan mitt älskade hjärta lämnade oss och det går inte en dag utan att jag tänker på honom.
Att hundhimlen tog emot honom när han lämnade oss finns det inget tvivel om. Dagen då vi lät honom somna in var en solig dag fram till jag kom hem och skulle gå sista rundan med honom. Då drog det ihop sig och blev molnigt och mörkt. I det ögonblick Baxter somnade in sprack en bit av himlen upp och solen sken in på oss, sedan började det regna. Det regnade till veterinären körde iväg med honom sedan blev det fint väder igen. Ett tecken? Det är upp till var och en att tro vad de vill men jag tror helt klart att det var det.
För någon dag sedan fick jag veta att även Baxters syster har återförenats med honom. De har säkert hur roligt som helst nu, men det är så tråkigt att de behövde lämna oss så tidigt.
Nästan varje dag händer det något som får en att rycka till och undra om han inte verkligen är med oss här fortfarande?! Oftast är det Suki som gör saker som är så Baxter att man nästan blir lite rädd. Hon har ju visserligen levt största delen av sitt liv med honom så det är kanske inte så konstigt att många av hennes saker hon gör är en spegling av vad Baxter gjorde.
Men så ibland är det saker som hon inte gjorde när Baxter fanns med oss, saker som hon har börjat göra nu efteråt.
Som i morse till exempel när vi var ute och gick i skogen och på vägen tillbaka kommer man till ett ställe där man kan gå rakt fram eller till vänster. För att komma hem går man till vänster men Baxter gick alltid rakt fram där och alltid fick man stå och vänta innan han tillslut vände på sig och följde med mig. Likadant gör Suki också nu för tiden.
Det finns så många saker som jag saknar med Baxter
- lättsamheten, inte mycket han blev negativt påverkad av
- alla gånger han stod med huvudet lutat mot soffan och stirrade dumt på en för att man skulle flytta på något som låg i vägen för honom och den kommande skönhetssömnen.
- alla gånger vi var på hundkurs och han dunkade huvudet in i knävecken på en för att inget hände och han skulle visa att han minsann kunde "mellan" (stå mellan mina ben).
- alla tricks han kunde; bland annat hämta och lämna skor vid dörren, slänga ägg- och mjölkkartonger, ta av strumporna på folk (vilket ibland hände i tid och otid), give me five, rulla runt.
- sättet han snurrade sig in på gumpen när han skulle sätta sig på min vänstra sida när vi var på kurs. Lite tung i gumpen :)
- glädjen att få göra något för lite godis
- glädjen överhuvudtaget
- gångerna han försökte smuggla in äpplen han hittat under promenaden. Det hördes alltid på sättet han andades på när han gick omkring med äpplet gömt i munnen.
- alla tokigheter han har hittat på som inte var så roliga för stunden men som nu är ett kärt minne.
* åt ett kilo torrfoder dagen innan vi skulle på semester och blev tvungen att läggas in.
* Drack 1.5 liter Coca Cola (stal flaskan när vi inte var hemma) och därefter gick upp i trappan och kissade ner på datorn som stod under.
* Stal en hel frusen kyckling som låg på diskbänken för att tinas. Vi hörde när den slog i klinkersgolvet och kom på så vis på honom.
* När han rymde och man står i trädgården och hör grannes dotter skrika "Pappa det är en hund i vardagsrummet".
* En annan gång han rymde och gick in till en annan granne och åt upp deras katts mat som de precis serverat katten. Den förskräckta katten stod i båge utanför huset och när vi kom dit körde Baxter runt skålen på golvet för att få i sig all kattmat.
- sist men inte minst, litet skall. Hur han lärde sig detta har jag ingen aning om men han kunde kontrollera sitt skall på kommando. Var det ett litet skall så skulle det bara komma ett litet ljud från munnen och det gjorde det.
Listan kan göras hur lång som helst.
Baxter var min första hund och bättre första hund kunde jag inte fått. Saknar honom varje dag!
