Vacker som en blomma

Sitter i soffan med hundarna och barnen. Jag: Juni är den sötaste lilla hund jag vet. Philip: Jag tycker att Suki är det. Fast båda är söta. Men Suki har så söta ögon. Men Sanni då vad är hon?
Jag: Hon är vacker.
Philip: Ja, det är hon. Vacker som en blomma!

Snart julledig

Känner att jag verkligen behöver denna ledighet. Denna höst utan någon som helst sol har gjort att man är så trött så trött.
Suki har haft privatlektioner med Eva på Hundharmoni. Vi gick dit för att få tips om hur jag ska hantera hennes rädsla för luftballonger och de två senaste gångerna har vi ägnat åt Nosework. Hon är så duktigt min lilla tjej. Jobbar på hur bra som helst. I vår ska jag ta och gå en kurs i Nosework, men jag tror att jag ska låta framförallt Juni gå den. Jag tror att nosövningar är något hon kan uppskatta. Ser verkligen fram emot det, är så roligt att hitta något som de verkligen uppskattar.

Över till något helt annat. Av en ren slump hittade jag en grupp på Facebook och genom den ett medium som jag bad läsa av hundarna.
Saker som borde vara omöjligt för henne att veta fick hon fram. Jag skickade över tre kort på hundarna och fick tillbaka lite information från varje.

Från Junis:
"... så tacksam för att ha kommit till ett kärleksfullt kärt hem ..med alla dessa friheter jag ser det springs vid hav o ängar fritt och busas ..inne är hon ganska lugn o fridfull...väldigt nyfiken på kaniner...väldigt kittlig på tassarna och har ena bak benet vänster som sträcks till mellan åt somnar när hon sover..."

Detta är bara en del, men man märker verkligen att det bästa Juni vet är att springa lös, då får hon fart. Kaniner har vi många där vi bor och hon går alltid igång lika mycket när hon ser en. Stretchar gör hon också en del när hon legat ner. Kan vara en förklaring till detta.

Från Sannis:
"...hon känner sig så fin säger hon omhändertagen o ompysslad alltid ordning o reda på hennes päls o hon mår ärligt som en drottning denna fina ..hon har en tendens till få rinnande ögon känns som hon menar i blåst .. hon är imponerad över hur du kan sköta allt plus ge även oss så mycket kärlek du är en så fin matte du får så mycket beröm ..allt du gör med oss..hon tackar för all din hjälp o jag får en känsla av att du inte alltid funnits i alla dessas liv men att du hjälpt dom de är så tacksamma dessa två jag nu läst av ..jag ser en fin dam i henne hon är ordentlig gillar vara ren o vill inte bli skitig trots hon blir det vid bus men anser sig vara den lugnaste .. visar en större hund för mig antingen har denna hört till er oxå eller gör eller nån ni känner i alla fall kan hon tycka denne var jobbig till o från .."

Med Sanni så fick jag inte så mycket olika saker. Handlade mest om att hon tycker om när man pysslar med henne och framför allt känns det bra att hon trivs hos oss. Jobbig stor hund, kan det vara Baxt. Jag tror nog att det är så :)

Från Sukis:
 ".. den här är ledaren sägs det själv hihi här är det jag som bestämmer ..rolig pigg alert vill gärna ha massa att göra då mår man bäst ..kan skvätta lite med tassar efter kissandet , ser ganska roligt ut ..kan vara lite svartsjuk då matte gosar med andra o alla de andra förståss ....tappat en tand sägs det annars kommer det ske .."

Sukis stämmer mycket väl in på henne. Hon ser sig definitivt som ledaren och har lite problem med Sanni nu när hon har landat lite hemma och då och då kör lite ruscher i soffan. Då är Suki direkt där och ska styra upp. Sprätter i gräset när hon har kissat gör hon. Ingen av de andra som gör så. Tappat en tand gjorde hon för några månader sedan.

Jag är lite velig till om jag ska tro på detta men det känns ändå som att det är för mycket som stämmer in för att det inte ska vara sant :)

Alltså den där lilla Juni

Juni är en rolig liten hund.

Det finns bara två läge för henne. Full fart eller tvärstopp.

Helst ligger hon och sover förutom när det är mat på gång. Då jäklar blir det fart. Står man i köket känner man en liten dunk i knävecket. Där står Juni på bakbenen och buffar till en så att man ska uppmärksamma henne. Hon är ju faktiskt hungrig, eller i alla fall sugen :).
Om man nonchalerar henne skäller hon till, säger liksom "Hallå!! Har du missat att jag står här?" Detta fortsätter hon med tills man lämnar köket.

Ska vi gå ut ser man hur hon blir mindre och mindre där hon ligger. Hon hoppas nog att hon inte ska synas så hon slipper följa med ut. När vi väl tagit oss förbi grinden till tomten så går det oftast i full fart. Ibland vägrar hon dock att gå och jag vet inte riktigt varför men tror att det beror på att hon hamnar efter och får kopplet i ansiktet. När vi sedan kommer hem är det alltid samma procedur. Väntar innan jag öppnar dörren genom att göra diverse konstiga krumelurer med kroppen. När dörren öppnas springer hon in i full fart, direkt till soffan där hon börjar torka sig och tjuter och skäller.

Innan vi går och lägger oss brukar hundarna få gå ut på gräsmattan och kissa. Juni går aldrig ut själv, åter igen blir hon så liten så liten. Jag får bära ut henne. Står man inte kvar ute vänder hon efter en liten stund och smyger in igen. Står jag med ute går hon och kissar som hon ska. Sedan springer hon in och kör lite stretching. Det ser för roligt ut. Första gången jag såg detta trodde jag det var något fel på henne, men det är bara något hon gör.

Älskade lilla Juniflickan, hur söt får man egentligen bli!

Baxter mitt hjärta, du kommer alltid att finnas med oss.

Nu har det snart gått fem månader sedan mitt älskade hjärta lämnade oss och det går inte en dag utan att jag tänker på honom.

Att hundhimlen tog emot honom när han lämnade oss finns det inget tvivel om. Dagen då vi lät honom somna in var en solig dag fram till jag kom hem och skulle gå sista rundan med honom. Då drog det ihop sig och blev molnigt och mörkt. I det ögonblick Baxter somnade in sprack en bit av himlen upp och solen sken in på oss, sedan började det regna. Det regnade till veterinären körde iväg med honom sedan blev det fint väder igen. Ett tecken? Det är upp till var och en att tro vad de vill men jag tror helt klart att det var det.

För någon dag sedan fick jag veta att även Baxters syster har återförenats med honom. De har säkert hur roligt som helst nu, men det är så tråkigt att de behövde lämna oss så tidigt.

Nästan varje dag händer det något som får en att rycka till och undra om han inte verkligen är med oss här fortfarande?! Oftast är det Suki som gör saker som är så Baxter att man nästan blir lite rädd. Hon har ju visserligen levt största delen av sitt liv med honom så det är kanske inte så konstigt att många av hennes saker hon gör är en spegling av vad Baxter gjorde.

Men så ibland är det saker som hon inte gjorde när Baxter fanns med oss, saker som hon har börjat göra nu efteråt.

Som i morse till exempel när vi var ute och gick i skogen och på vägen tillbaka kommer man till ett ställe där man kan gå rakt fram eller till vänster. För att komma hem går man till vänster men Baxter gick alltid rakt fram där och alltid fick man stå och vänta innan han tillslut vände på sig och följde med mig. Likadant gör Suki också nu för tiden.

Det finns så många saker som jag saknar med Baxter

- lättsamheten, inte mycket han blev negativt påverkad av

- alla gånger han stod med huvudet lutat mot soffan och stirrade dumt på en för att man skulle flytta på något som låg i vägen för honom och den kommande skönhetssömnen.

- alla gånger vi var på hundkurs och han dunkade huvudet in i knävecken på en för att inget hände och han skulle visa att han minsann kunde "mellan" (stå mellan mina ben).

- alla tricks han kunde; bland annat hämta och lämna skor vid dörren, slänga ägg- och mjölkkartonger, ta av strumporna på folk (vilket ibland hände i tid och otid), give me five, rulla runt.

- sättet han snurrade sig in på gumpen när han skulle sätta sig på min vänstra sida när vi var på kurs. Lite tung i gumpen :)

- glädjen att få göra något för lite godis

- glädjen överhuvudtaget

- gångerna han försökte smuggla in äpplen han hittat under promenaden. Det hördes alltid på sättet han andades på när han gick omkring med äpplet gömt i munnen.

- alla tokigheter han har hittat på som inte var så roliga för stunden men som nu är ett kärt minne. 

  * åt ett kilo torrfoder dagen innan vi skulle på semester och blev tvungen att läggas in. 

  * Drack 1.5 liter Coca Cola (stal flaskan när vi inte var hemma) och därefter gick upp i trappan och kissade ner på datorn som stod under.

  * Stal en hel frusen kyckling som låg på diskbänken för att tinas. Vi hörde när den slog i klinkersgolvet och kom på så vis på honom.

  * När han rymde och man står i trädgården och hör grannes dotter skrika "Pappa det är en hund i vardagsrummet".

  * En annan gång han rymde och gick in till en annan granne och åt upp deras katts mat som de precis serverat katten. Den förskräckta katten stod i båge utanför huset och när vi kom dit körde Baxter runt skålen på golvet för att få i sig all kattmat.
- sist men inte minst, litet skall. Hur han lärde sig detta har jag ingen aning om men han kunde kontrollera sitt skall på kommando. Var det ett litet skall så skulle det bara komma ett litet ljud från munnen och det gjorde det.

Listan kan göras hur lång som helst. 

Baxter var min första hund och bättre första hund kunde jag inte fått. Saknar honom varje dag!

Mission almost impossible

Att få till bra bilder på hundarna är inte lätt. Att fota alla samtidigt och få alla att titta på en är näst intill omöjligt.
I helgen lyckades jag i alla fall med detta efter många om och men och här kommer bilden på mina fina flickor :)

Suki, Juni och Sanni

Välkommen lilla Sanni

Igår skrev vi papper så nu är Sanni vår på riktigt.
Jag tror att hon kommer bli ett mycket bra tillskott till vår lilla flock och ett bra stöd för Suki.

Trollmyren's Oceanens Pärla "Sanni"

Härliga höstdagar och en ny liten kompis

Denna helgen har varit härlig på många sätt. Vädret har varit fantastiskt, flocken har snart utökats med en ny liten tjej.

Det hela började i tisdags när vi var iväg och skulle hämta hundmat. Barnen följde med mig och medan de lekte med hundarna fick jag frågan om jag visste någon som ville ha en hund. Eftersom jag trodde det handlade om hanhundarna sa jag att jag gärna hade haft men det funkar inte med en hanhund. Men i detta fallet var det en tik. :) De hade börjat fundera på att hitta ett nytt hem till henne och för min del var ju inte detta något som var svårt att svara ja på. Hon är jättemysig och lugn och verkar älska alla. Hur som helst så var vi kvar en stund eftersom barnen hade så kul med hundarna. Det var dock två stycken som de speciellt tydde sig till. Dels en av deras valpar men även denna tik. Efter ett tag säger Philip att han vill köpa henne. William var också fullkomligt förälskad i henne och inte sen att hänga på Philips vill köpa. 

Tre övertalade i familjen, då var det bara barnens pappa som skulle övertalas. Han fick ingen chans att säga nej :).

På fredagen bestämde vi att vi skulle gå på långpromenad så vi åkte iväg till skogen och mötte upp dem med deras tikar. Vi gick i en och en halv timme och Juni hittade en ny buskompis, en liten sheltievalp. Lilla försiktiga Juni fick full fart och hade jätteroligt. På promenaden frågade de om vi ville ta hem Sanni över helgen och prova så att allt gick bra. Det var väl klart att vi ville. Så hon följde med hem och allt gick jättebra.

Sover gott i soffan efter en långpromenad i Vomb.

På lördagen följde hon först med till Revinge medan William cyklade. Suki och Juni fick stanna hemma. När vi kom hem var Robbans föräldrar på besök. Lilla fröken fjäsk hoppade direkt upp i knäet på Roberts pappa.

Sedan var det dags för Junis kursavslutning. Vi skulle prova på spår och detta var något som verkligen passade damen. Aldrig har där varit så mycket drag i kopplet framåt som när hon spårade. Hon var jätteduktig och verkade tycka det var kul.

Lilla Juni väntar på att det är dags att sätta igång

Hela gruppen fikar efter vi spårat

Juni tyckte det var riktigt kul att spåra. Fullt drag i linan!

På söndagen var det åter dags för långpromenad i Vomb. Denna gången med pojkar också. Det blir mycket vildare när de är med. Det tog nog halva promenaden innan Suki vågade lämna mig, men höll sig därefter tätt intill Sanni. Juni höll sig tryggt bakom mig hela rundan, förutom när det  var paus. Då gick hon iväg på upptäcksfärd :). Det är väldigt nyttigt för dem att träffa andra hundar och för Sukis del har hon blivit mycket mycket bättre sedan första gången vi gick på promenad med andra hundar.

Paus i solen

Där kommer vildingarna i full fart, bäst att ställa sig vid sidan!

Vad händer där nere?

Så det har varit en intensiv men rolig helg och vi är så glada för att just vi fick lilla Sanni. Hon är en underbar liten hund.

Baxter 30/6 2007 - 19/6 2014

Efter att jag sett så många småsaker som tydde på att Baxter hade ont tog jag tillslut beslutet att låta honom få somna in. Inget lätt beslut speciellt eftersom han hade stunder då han busade och inte verkade ha ont alls.

Det som jag kände var jobbigast i hela situationen förutom att ta bort sin vän var att behöva åka till veterinären, sitta där i ett opersonligt rum och sedan gå ut bland massa folk. Men så började jag leta efter veterinärer som kommer hem för detta och hittade en i Staffanstorp. Jag hörde av mig till henne och hon kunde komma hem till oss på torsdagskvällen, dagen innan midsommarafton. Dagen bestämdes utifrån att jag inte jobbade dagen efter samt att vi skulle åka på semester på lördagen. Jag ville inte att mina föräldrar skulle behöva stå med detta beslut när vi var borta. 

På onsdagen körde vi iväg med hundarna till ett ställe där Baxter fick bada. En av de saker han verkligen älskade. Det var en nöjd och våt hund som åkte hem.

På torsdagen slutade jag tidigt och körde och hämtade barnen hos mina föräldrar. Hemma gick jag ut med Baxter en lång promenad i skogen. Han fick äta allt bajs han hittade och tyckte säkert det var en hur bra runda som helst medans det för mig var den sista, värsta runda jag kunde tänka mig.

När vi kom tillbaka från skogen hittade jag ett rött körsbär på ett av körsbärsträden som han fick innan vi gick in. Baxter älskade körsbärssäsongen. Han åt så många han kunde komma över på våra promenader. 

Klockan fem hade jag bestämt med veterinären så hemma väntade vi på det hemska som skulle hända en halvtimme senare. 

När klockan blev fem kom hon och Baxter blev så klart överlycklig över besöket. Hon hade dessutom godis med sig i väskan. Han gav sig inte utan skulle ha varenda liten bit. 

Efter en stund fick han i alla fall den första sprutan med lugnande. Han lade sig tillslut på golvet när han insåg att det inte fanns mer godis. Han låg längs mitt ben och vi satt alla runt honom och klappade honom.

När han väl verkade så lugn som det behövdes för att sätta kanylen rakade hon en bit på hans ben. När hon sedan skulle ta ur kanylen i papperspåsen blev lilla hjärtat stressad eftersom han antagligen trodde att det var mer godis hon prasslade med. Tillslut lugnade han sig i alla fall och hon kunde sätta dit kanylen. Därefter fick han två sprutor som gjorde så att hjärtat stannade.

I det ögonblicket kändes det inte alls så jobbigt. Det var skönt att få göra det hemma där Baxter kände sig lugn och trygg. När det var gjort släppte vi fram Suki och Juni så de fick se vad som hänt. De gick fram och luktade en stund på honom sedan hoppade de upp i soffan.

Vi la Baxter på en av hans filtar och bar sedan ut honom till veterinärens bil. 

I det stora hela så kändes det bra. Baxter fick somna in innan hans liv blev helt odrägligt. Visst skulle han kunna fått leva ett tag till men ovissheten att inte veta hur ont han hade var inte kul. Nu vet jag att han inte har ont längre, mitt lilla hjärta!

Varför??!

Varför ska min älskade Baxt ha ont? Varför ska jag behöva ta det svåra beslutet att avsluta hans lidande? När vet man att det är dags? Vägrar jag se att han har ont för att jag ska slippa ta beslutet? Vill inte göra det! Vill ha kvar min fantastiska Baxt. Han är den coolaste hunden jag vet, hetsar inte upp sig för något, skulle möjligtvis vara om maten inte serveras snabbt nog. Då blir han stressad. Han är i sin bästa ålder nu. Vet hur man uppför sig, inte alls krävande på något sätt. Varför ska då just han få problem med ryggen och ont?
Just nu sitter jag här och försöker komma fram till om jag ska ta beslutet nu innan vi åker på semester. Var ute med honom innan idag och han har börjat gå passgång. Jag har sett det några gånger men inte tänkt så mycket på det eller rättare sagt blundat för det. Jag gick i alla fall hem och googlade och läste att hundar kan göra det för att avlasta vid smärta. Han har ont men jag vet inte hur ont. Varför kan han inte berätta hur ont han har? Alla jag har pratat med ang detta säger att jag kommer märka när det är dags och visst det är klart man märker när hunden ger upp. Men hur länge har han lidit när han ger upp? Är det för min eller hans skull jag inte tar beslutet?
Det hade varit mycket lättare om han hade gått runt och gnytt. Men det gör han inte. Jag märker att han har ont för han orkar inte alls gå långa promenader längre om det inte är i skogen. Då kan han till och med trava och galoppera. Allt som är kul klarar han fortfarande av. Men jag vet inte hur ont det gör att göra dessa saker. Veterinärens ord om att drivet är större än smärtan finns hela tiden i bakhuvudet. Är det rätt att låta honom gå och ha ont bara för att han verkar må ganska bra de gånger han gör något han tycker är kul? Fan vad jag hatar detta. Vill inte behöva ta något beslut, vill ha min Baxt här för alltid!

Busungar

Ska vi leka?

Vad säger du, leka lite?

Kom igen nu!

Nu sticker jag för nu kommer hon.

Är du redan trött?

Försök att ta mig om du kan!

Vad är bak och vad är fram på den där?

Vart ska du nu?

Vi skulle ju leka!

Promenad

Igår var det första gången Juni var med på promenad i Vomb. Denna gången var det bara en till som var med. Hon hade 5 kineser med sig. Juni sprang med de andra hundarna och trivdes som fisken i vattnet. Även Suki klarade det bättre denna gång och lämnade min sida mycket mer än hon brukar. 

Väntar på vårt promenadsällskap

Alla hundarna samlade

Vad händer i vattnet?

Nya selen

Favorit i repris

Efter min förra tur till rasthagen var barnen upprörda över att de inte hade fått följa med. För att alla skulle bli nöjda och glada tog vi en tur dit igen.
Juni tycker det är så roligt och far runt. De andra två går mest runt och luktar. Till slut smittade hennes spring av sig och till och med Baxter fick fart.