Älskade Baxt

Sedan slutet av februari har vi haft Baxter under utredning. Veckan efter sportlovet upptäckte vi att han gick konstigt han kutade ryggen och kunde inte riktigt lyfta upp huvudet. Vi gick till veterinären och han sattes på smärtstillande och det blev lite bättre men efter ett tag började han "kuta" igen. Vi åkte tillbaka och ryggen röntgades. Veterinären hittade inte något som han tyckte kunde förklara att han gick som han gjorde. Han såg att han hade pålagringar mellan två kotor. Vi fortsatte med smärtstillande och jag bokade tid hos en hundfysioterapeut som kände igenom honom och tittade på honom när han gick och travade. Hon kände inte att hon kunde göra något utan tyckte att veterinären skulle fortsätta utreda. Det hon kände var att han var dåligt musklad bak.
Det positiva med besöket hos henne var att "kutningen" försvann. Men jag gick tillbaka till veterinären och vi fick tid hos en expert.
I tisdags var vi iväg hos experten och han kände på Baxter och hela ryggen, nacke och höfter röntgades. Tyvärr såg det inte så bra ut. Dels har pålagringen mellan kotorna bak gjort att han har fått nervbortfall och dessutom hittade han ett problem i nacken där två kotor låg ihop.
Att operera ryggen visste han inte hur utgången skulle bli eftersom det redan har påverkat nerverna.
Man kan göra en CT-röntgen men den görs endast för att bedömma om man kan operera. Hos veterinären tyckte jag att det lät som en bra idé men när jag kom hem och såg hur Baxter mådde efter den röntgen som gjordes där har jag börjat tveka. Hur man än gör så blir han aldrig bra och då känns det ändå som det bästa om man låter honom leva så länge han inte lider allt för mycket.
Fy vad jobbigt det är när man inte riktigt vet hur han mår. Han verkar inte ha ont och så länge det inte märks att han har ont så får han vara kvar här och ta det lugnt. Jag hoppas verkligen att man märker när det är dags.

Juni

Igår hände något som förändrar våra liv. Vi blev med hund igen, nästan i alla fall. Jag hade lagt ut en annons i en facebook-grupp för att hitta en ny kompis åt Suki. Min fasa är att hon ska känna sig ensam vi inte kan göra mer för Baxter. Tanken var att vi kunde börja leta så smått, inte att det skulle gå så snabbt.

På lördagmorgonen blev jag kontaktad av en uppfödare som hade en tik på 10 månader som hon antagligen skulle hämta hem från Malmö. Om jag var intresserad kunde jag passa på att träffa henne innan hon åkte tillbaka. Vi mailade lite fram och tillbaka och jag fick veta att det var bestämt att hon inte skulle stanna där hon var, utan skulle åka därifrån kvällen efter.

Givetvis ville jag titta på henne så  Robban och jag åkte dit. Bara titta, det betyder inte att man måste köpa försökte jag intala mig. Sen vet ju alla som känner mig att träffar jag väl hunden kommer jag med stor sannolikhet köpa den. Hon var så klart jättesöt. Lite blyg men inte alls som Suki var. Hon kom fram och hälsade sedan brydde hon sig inte så mycket om oss utan gick runt och luktade tills vi skulle gå. Då skyndar hon sig fram sätter sig framför mig och vill att jag ska klappa henne. Hon stryker sig mot Robbans ben. Hade jag inte varit säker innan dess så blev jag det definitivt då. Det var ett tecken.
För att hon skulle slippa stressen med att åka hem till uppfödaren och bli jätteglad över att se sin familj igen, bestämde vi att hon stannar där hon är till på onsdag. Jag har sedan långledigt och massa tid för henne.

Precis som med Suki var det något i mammahjärtat som sa att jag måste köpa henne. Hon var lite låg, hade nästan precis lämnat sin familj och hundkompisar och kommit till ett nytt ställe. Inte alls konstigt, men mammahjärtat säger att jag måste "rädda" henne och göra henne lycklig och nu kan jag knappt vänta till onsdag då det är dags att hämta hem henne. Sen ska vi bara mysa hela helgen!

Inte den bästa bilden på henne men det kommer komma många fler så fort hon är här. 

Lilla Juni, vi ser fram emot att dela våra liv med dig!

Lillan visar att hon visst kan om hon vill

Nu har jag bestämt mig för att utsätta Suki för så mycket hundmöte som jag hinner med. Det började med lydnadskursen som vi idag går sista gången på. Jag trodde att jag skulle behöva gå med Baxter men Suki har klarat det över all förväntan. Första gången sa hon nästan ingenting. Hon jobbade till och med på i ösregn en gång och regn är inget min lilla sessa ens går ut i. Förra söndagen var vi iväg i Hörby för att gå en promenad med några andra kineser. Hon väsnades de första fem minuterna sedan gick vi lugnt och fint med de andra. Hon tyckte visserligen valparna som var med var lite läskiga och morrade lite då och då på dem. Ännu en gång över förväntan. Igår var det ännu en promenad med kineser. Dessa skulle springa lösa men jag sa att Suki klarar nog inte det än men vi följer med och provar, funkar det inte får jag åka hem igen med henne. Väl där var det lite liv innan vi blrjade gå men Suki lät inte mer än någon annan. Efter vi gått några meter släppte de andra sina hundar och då tänkte jag att jag kan ju prova att släppa henne också. Det gick givetvis hur bra som helst. Jag måste sluta tro att det inte kommer funka. Gång på gång förvånar hon mig och visar att hon faktiskt kan och inte beter sig så hemskt som jag tror hon kommer göra. Här följer lite bilder från promenaden igår.